Måndagkväll (?)
Nu börjar det rulla mot sitt slut för Lina och plan 4 på Österängsgården och tur är väl det för jag är evigt trött på detta nu. Jag behöver något nytt, något utvecklande. Nya tider är på väg och jag hänger gärna med på ett hörn.
Att behöva längta, sakna. Att behöva vara utan varandra utan dessa personers vilja, vad ger det? Vi det här laget tycks jag vara mästare i att få betydelsefulla människor att bosätta sig på ett rejält avstånd från mig. Hmm, undra om det är mig det är fel på? Allvarligt talat så tror jag att det finns en mening med det. Gud, eller vem det nu är som bestämmer, vill nog sätta mig på prövning för att göra mig till en djupare människa. Göra mig till en som har lärt sig på vägen, en som vet vad saknad betyder och vad som menas med att ligga på marken och inte orkar resa sig upp och ens se det stora berget framför. Jag tror jag är påväg att få reda på vad skillnaden mellan att vara vid liv och att leva innebär. Det är ingen liten gåva det.
Men nu pratade vi om kärlek, saknad och det faktum att jag just nu skulle ge en hel del för att få vara i Halmstad på samma hotellrum som du just nu! Jag skulle offra mig själv för att få ha dig nära denna kväll. Ikväll är en kväll av djuphet, en kväll av sanhet, av bekräftelse. Ikväll är en kväll jag skulle vilja dela med dig. Lik som i morgon kväll, onsdag kväll och alla andra kvällar. Jag hoppas verkligen att detta blir bra. För det tär med avstånd, det gör verkligen det, men jag ska kämpa för det här, om jag ska ska behöva förlora en del av min stolthet så är jag beredd att satsa den. För jag tror att du är just en sådan människa jag behöver!
Saknar dig så aldrig för!
/ Tilläggas bör göra att jag snart åker iväg på en välbehövlig semester med en väldigt kär vän!
// Er Lina
Stormig sommar
Nu är jag innerligt trött på mitt jobb. Dessa sista veckorna har fått mig att inse att jag verkligen behöver komma härifrån, och det snart. Jag har nästan tre veckor kvar av mitt schema och de dagarna ska jag stå ut men sen vill jag därifrån. Jag behöver förnyelse, att få uppvecklas och komma iväg från denna håla som snarast gör mig deprimerad. Nej ungdomar, unga människor, utomhusmiljö och glädje. Det behöver jag jobba med.
Har slutat för dagen nu i alla fall o är ledig till onsdag eftermiddag. skönt!
Annars rullar allt på, hinner träffa mina kompisar alldeles för lite bara. Men jag hoppas det blir bättre när skolan börjar igen. Och så var det en sak till, jag tror jag håller på att bli kär.
I lördags var den mest romantiska kvällen i mitt liv och ja, det menar jag faktiskt.
Nej om jag skulle ta och åka hem så att jag kan fundera ut vad jag sedan ska spendera kvällen med att göra.
Rosa himmel
Idag kom jag att tänka på något som jag nästan trodde hade dött, jo att jag hade en blogg kvar. Vad skriver jag då i denna när jag inte skrivit på väldigt länge? Är det någon idé att ha den kvar alls? Jo, tänker jag för mig själv. Det är nog väldigt viktigt att jag har den kvar för en dag, ja då kommer stunden när jag verkligen vill skriva av mig här igen. Då kommer dagen när jag står så stabilt på min plats att jag vill dela med mig av mitt liv. Den dagen kommer där jag vill skrika till hela världen att "haa, kolla vad jag åstadkommer och hur innehållsrikt mitt liv är". Den dagen då vill jag verkligen ha kvar min blogg, tills dess får den leva vidare, om än lite passivt.
Vad händer i mitt liv? Jo jag har nu bott ensam i 1 månad och 20 dagar och det känns underfär som ett halvår. Jag trivs mycket bra och kommer att trivas ännu bättre när jag får nya gardiner uppsatta och en ny soffa inköpt. Denna sommaren inleddes ganska hektiskt med en psykiskt mycket påfrestander period på jobbet. Min älsklingstant gick bort och inte nog med det, två boende som lämnade oss på samma dag. Mina kära kollegor var sjukskrivna och som om inte detta skulle vara nog. Vi drabbades av stölder på min avdelning. Någon personal har varit inne och stulit pengar från fyra stycken boende, och det var inte lite pengar det rörde sig om heller. Det känns mindre roligt att känna sig anklagad och veta att någon av de våra har gjort detta är inte roligt. Men jag känner mig väl bemött och tycker om mina kollegor så vi blir tajtare medans dagarna rullar på. Dagarna blir till veckor och plötsligt är stämningen mer flummig än stressad. Lik som min vardag. Konstaterat är i alla fall att jag nog har tagit på mig lite väl mycket jobb denna sommaren och att en veckas ledigt inte hade varit fel egentligen. Hur löser jag då detta? Smartast genom att försöka vila, hämta kraft och uppleva på den tiden jag är ledig. Plus att ha något att se fram emot, som en resa v. 34. När allt jobb är över. DÅ ska JAG koppla av, åka iväg och bara vila kroppen i sol och saltvatten.
Kristianstadsdagarna kom, folk var lyckliga (trots vädret) och kärlek blomstrade hos älskande par som gick hand i hand längs gatorna. Glada människor gör mig lycklig. Jag lever på lycka. För lycka, av lycka. Jag vill vara lycklig. Så träffar jag en människa, en människa som är precis så som jag önskar att alla människor var. Full av liv, empati, vilja att hjälpa, full av framtidsplaner, spännande, mogen och samtidigt allvarlig. Redan efter några minuter av vårt samtal fångas jag av din livsglädje. Fortfarande ganska ömtålig och rädd att bli bränd blir jag ändå fast. Jag ser på solnedgången nu i kväll och önskar att detta blir lycka. Att jag får uppleva vilkorslös kärlek, kärlek utan tvivel, utan krav, med glädje och vilja. Jag vill smälta i dinj närhet, skippa alla masker, alla fasader. Leva som om du accepterade alla sidor av mig, som om jag inte vore rädd att förlora spelet.
Jag råkar vilja mycket jag, men mest av allt vill jag må bra och få leva ett värdigt liv :)
Hoppas ni har en underbar sommar och njuter av dagarna.
Kramar Lina