ständigt analyserande

så långt det bara går. Herre jisses vilken dag, en dag som till och med gått så långt som att sniffa overheadpennor, vilket inte är något bra sara :)
Efter att ha blivit avsläppta mitt ute i ingenstans på motorvägen så väntade en skön bussresa hem och nu har jag precis lagt mig. Det är så inte alla som är i skolan till halv sex!!!
Men någon vidare lång paus blir det inte, för jag ska iväg nu igen.
But I like it!
Återkommer senare,
puss

Är livet ibland.
Så sjukt onödigt känns vissa saker just nu. Kan vi inte vara som vuxna och umgås som vanligt?
Men annars så funderar jag mycket, vad vill jag?
Idag hittade jag två jätte fina lägenheter, en som jag kunde få. Men så blir jag så fundersam, om jag nu skulle ta den hade det inneburit att jag hade fått leva jätte snålt eftersom de var dyra. Och om jag lever snålt då kan jag inte heller resa och upptäcka som ju är min livfilosofie, det jag älskar att göra. Är det verkligen värt att bo fint och inte kunna upptäcka? Jag tror inte det, hittar jag en billig lägenhet så att jag kan leva och resa samtidigt blir jag glad. Jag vill inte känna att jag måste jobba precis all min lediga tid för att kunna ha råd att leva, nej jag vill njuta också.
Jag har varit i Karlshamn med pappa, farmor o farfar i eftermiddag och tittat på en enormt mysig stuga vid vattnet som vi ska hyra i sommar. Jag vill bara ha hit en liten söt människa och kunna visa allt underbart.

Nu väntar mat och jag är hungrig!

Solsken förgyller minst sagt de hektiska dagarna.

Min hjärna blev plötsligt lite väl överarbetad känner jag, det kom alldeles för många måsten som ska klaras av. Dagen i dag har bestått av flängande, stress och en oplanerad tripp till ?Pippi Långstrump?-skolan i Karlshamn. Några solglimtar, bussfärder och timmar senare var vi åter på hemmaplan och fastnade i köbildning vid hem-från-jobbet-tiden.

Jag har så mycket i min hjärna och jag vill så mycket nu när våren och alla nya möjligheter har tittat fram igen. Jag kan knappt vänta till jag hittar en fin lägenhet som jag kan flytta in alla mina saker i. Det ska bli så mysigt och alla ska vara välkomna. Min lägenhet ska för det andra bestå av tonvis med värmeljus och ett ständigt mys. Idag när jag kontaktade tre fastighetsbolag till slog det mig att jag har praktiskt taget allt jag behöver till lägenheten. Allt som behövs till ett kök då försäljningen av Immeln gav rejält med fint köksredskap och porslin. Jag har en nyinköpt dubbelsäng, en stor bäddsoffa, en härlig fåtölj med fotpall, två byråer, två bokhyllor, tvbänk, fin tv, ny dator, dvd...ja det mesta för att må prima ballerina i mitt hushåll. Det enda stora som ska införskaffas är ett köksbord och några stolar. Plus en shoppingtur till Ikea förstås ;) Ekonomin ska nog också gå att klara så nu väntar jag mest på ett stort mirakel från något av fastighetsbolagen!

Annars händer det alldeles för mycket, det är mycket som hänger över oss i skolan nu och för att inte tala om allt som ska bli klart innan vi åker till Frankrike. Jag råkar också vara på sluttampen av en annan viktig del i mitt liv som tar enormt med energi. Jag har just avklarat första delen av min resande underbara vår. Samtidigt som jag ska vara iväg en massa ska jag försöka få tid till att jobba så att jag hinner tjäna åtminstone lite pengar till allt jag vill och ska göra. Däröver vill jag hinna med att umgås i vårsolen med mina vänner och även ta det lugnt med min älskade familj.

Det faktum att jag har mitt hjärta i två helt skilda delar av landet gör ju inte saken mer smärtfri direkt. Idag slog det mig att jag egentligen tycker väldigt bra om min hemmiljö särskilt såhär på vårkanten när allt liv börjar väckas på nytt och man upptäcker hur mysigt vi egentligen har det, hur skönt det är att ha alla på hyfsat nära avstånd. Att jag skulle ha väldigt svårt för att skiljas från min familj och mina vänner för en lång tid. Men samtidigt värker det i bröstet när jag tänker på att jag inte kan få dela dessa känslor med alla jag tycker om. När jag inte kan få gå hem en kväll till min extrafamilj och prata av mig när jag vill eller få skratta och försöka låtsas som om jag förstår allt som sägs. Att jag inte kan få leva i närhet med den underbara omtänksamhet ni har för varandra och att jag inte kan få ge er lite av det ni ger till mig lite oftare än nu. Jag vill vara en del av er också, lika som jag vill finnas och uppleva med de här hemma. Hur får man det att gå ihop ???